.......
förra lördagen kraschlandade jag i de trasiga själarnas värld mitt i verkligheten på riktigt.
dem vi inte ser.
de osynliga. de som inte vill synas. de som inte vill finnas.
de som förlorat allt jag har kvar. hos dem kände jag mig hel.
hos dem kände jag mig lycklig över att jag var jag.
tänk att det ska behövas en kraschlandning i världen vi inte ser för att inse att vi själva faktiskt LEVER.
var kom de ifrån? har de varit här hela tiden? så nära/så långt borta på samma gång.
hur kom jag hit? varför ser jag dem som inte syns?
det förflutna kommer alltid i fatt oss
det är oundvikligt.
i en annan tid/annat liv, levde jag med dem, de osynliga i min närhet.
därför ser jag dem nu.
kanske kanske kanske har jag letat efter dem.
kanske kanske kanske skulle jag möta dem nu.
jag vet inte
.......
varför bryr jag mig om de osynliga, varför ser jag dem?
jag vet, jag vet, jag vet att om livet velat annorlunda kunde jag varit osynlig med dem, i deras värld, där verkligheten är som overkligast men samtidigt mest verklig.
jag kom undan.
 |
| alltid jag/aldrig jag. |
