Vilsen kärlek, blödande hjärta, förlorade förhoppningar och trasiga själar,
men jag var fri och mådde ganska bra ändå.
Varför detta nu då? Jag vet inte...
kanske för att alla utom jag verkar ha sett den första snön...
men jag verkar ha något liknande utanför mitt fönster just nu...
men jag är inte säker.
Stadens ljus är för många och för skarpa men visst
snöar det nu.
Stora blöta flingor smälter i min hand.
En viss glädje kommer till mig, trots allt är faktiskt
december den enda månad jag tycker om
förutom
april-september.
Idag tillåter jag mig att tänka på sommaren som var.
På allt som hände,
då jag inser att sommaren var ju väldigt vacker ändå.
Mina minnen är fulla av kärlek.
Kärlek och omsorg av vänner i min närhet,
kärlek och vänskap av vänner jag fick tillbaka,
ögonblick av kärlek av människor jag kanske inte skulle ha mött,
kärlek från nya vänner.
Jag återvände till mig själv.
Jag fick så mycket av er som är mina vänner.
Jag kommer nog aldrig sluta åka berg-och-dalbana
men insikten att veta att ni finns där gör allting värt det.
Att alltid ha någonstans att landa, att alltid få er kärlek och er omsorg.
Det är viktigt, det är det som betyder något.
Med er kan jag alltid vara mig, på alla märkliga sätt som jag är.
Era hjärtan är öppna och ni behåller
mitt hjärta för alltid öppet.
(känslans ovilja är bara en parentes i världshistorien)
NI är allt.
Jag kan aldrig rymma från mitt förflutna, så idag välkomnar jag det!
(med vissa undantag så klart)  |
And this is always me
but happy
because I have you |
