känslans ovilja

den eviga älskarinnan
hon som förför
hon som driver passionen

blixtförälskelsen lyser i hennes blick
hon andas sensualitet
hon lever på ögonblickets känsla

i hennes ögon speglas framtiden de kan få
hennes blick kan ge dem evigt liv
hon lyser
men i mörkret lurar rädslan för ögonblickets passion
de väljer minnet av det vackra

hon blöder passion
hon fryser i känslans närhet
men brinner i skuggan av is

hon som lever ensam

Sommaren var ju ganska vacker ändå...

Vilsen kärlek, blödande hjärta, förlorade förhoppningar och trasiga själar,
men jag var fri och mådde ganska bra ändå.

Varför detta nu då? Jag vet inte...
kanske för att alla utom jag verkar ha sett den första snön...
men jag verkar ha något liknande utanför mitt fönster just nu...
men jag är inte säker.
Stadens ljus är för många och för skarpa men visst snöar det nu.
Stora blöta flingor smälter i min hand.
En viss glädje kommer till mig, trots allt är faktiskt december den enda månad jag tycker om
förutom april-september.

Idag tillåter jag mig att tänka på sommaren som var.
På allt som hände, då jag inser att sommaren var ju väldigt vacker ändå.
Mina minnen är fulla av kärlek.
Kärlek och omsorg av vänner i min närhet,
kärlek och vänskap av vänner jag fick tillbaka,
ögonblick av kärlek av människor jag kanske inte skulle ha mött,
kärlek från nya vänner.

Jag återvände till mig själv.
Jag fick så mycket av er som är mina vänner.
Jag kommer nog aldrig sluta åka berg-och-dalbana
men insikten att veta att ni finns där gör allting värt det.
Att alltid ha någonstans att landa, att alltid få er kärlek och er omsorg.
Det är viktigt, det är det som betyder något.
Med er kan jag alltid vara mig, på alla märkliga sätt som jag är.

Era hjärtan är öppna och ni behåller mitt hjärta för alltid öppet.
(känslans ovilja är bara en parentes i världshistorien)

NI är allt.

Jag kan aldrig rymma från mitt förflutna, så idag välkomnar jag det! 

(med vissa undantag så klart)



And this is always me
but happy
because I have you



Lever jag ensam i min värld?

Ska jag behöva forma om mig efter omvärldens krav för att bli älskad?
Kan jag inte bara få vara jag någon gång?
Jag har ingen energi till att vara någon annan?
Och vem skulle jag vara om jag inte var mig?

Är det inte det vi har tonåren till, att bli dom vi är?
Eller kräver jag för mycket?
Är det fel av mig att vilja leva annorlunda? göra tvärtom/tvärtemot?
Att göra det jag vill? det jag känner?

Känslans ovilja är stark men jag ger aldrig upp!
Jag lever på känslan, på gott och ont, men alltid.
Känslan är allt jag har.

men vad vet jag,
jag är bara en liten älva
med stora drömmar






11-11-11

vad ska hända, 11-11-11, det var så mycket ettor att jag blev salig.

idag har jag varit ett med kärleken
men det betyder ju inte att alla andra var det?

jag älskar nummer men hatar siffror.

mina känslor/tankar/viljor rusar genom mig idag
starkare än någonsin

jag håller tillbaka
men jag är ju ändå jag

så vad ska jag göra?
förneka mig själv
eller leva till mitt hjärta brister...

Ni som jag vet att det finns bara 1 alternativ,
alla 1:or idag står för allt vi alla är (eller önskar vi var)
jag kan bara vara där, just nu, just här.

min intensivitet kommer fortsätta vara min glädje,
jag kan bara vara jag.

Han må vara vacker som en dröm
men jag är unik.

solen går ner alla dagar, men havet frambringar magin.

hur saknar man någon man aldrig träffat?

tänk om jag kunde få addera något till mitt liv istället för att konstant radera människor från mitt liv.

igen skriver jag här för att inte skriva till honom
en annan honom
varför kan jag inte skriva till honom?
för jag vet att det inte hjälper
jag vet att jag inte får några svar
bara mer frågor

kanske jag inte kan sakna honom
men han fick mina ord
och mina ord är jag

jag fick hans tankar
och trodde det betydde något
jag trodde vi delade känslan

hur ska jag någonsin kunna sätta upp en spärr eller ett filter

det hade nog sparat mig många tårar
men hur filtrerar man sig själv?

(han skrev att jag inte var så intressant längre för att han träffat någon annan)
hur blir jag ointressant när han aldrig ens mött mig?

varför fick jag hans tankar
varför ville han ha mina ord
varför valde han bort mig
varför gör han ont

jag vet att mina känslor kan verka banala
men känslan är ju allt jag har
spontanälska är allt jag kan

Igår mötte jag Edie
i overkligheten
hon kändes som mig

min själ gråter blod ändå

hur ska man ens orka söka längre
och hur söker man utan att förlora sig själv

och hur blir man kär om man ska hindra känslan
jag vet, jag kan inte hindra känslan
jag kastar mig in alltid

jag är så kär i känslan
kan inte vara utan
känslan

utan känslan
inget liv
med känslan
ett liv på jakt

3 personer har nu avslutat min kärlek
med ett jävla sms!

jag orkar inte
men jag har ju bara ett val
samma
alltid

är trött på att vara ett 2:a hands val
är trött på jakten
på spelet

JAG KRÄVER passion
men märk väl
ordet skrämmer mig nu

jag är fortfarande här
men tydligen inte så intressant längre

marcus (men jag mår bra)

han som jag önskade bort från mitt liv, han som jag raderade.
jag insåg precis att jag inte raderade mina foton på honom.
så jag skriver här.
för att inte skriva till honom.
men, vad allt kommer tillbaka ibland
för det tog ju aldrig slut
eller gjorde det det?

mitt sökande efter känslan
får mig att falla tillbaka på honom
alltid
jag har hindrat känslan
alltid
sen han lämnade mig i juli

jag vet att han inte är rätt
men tårarna faller ändå
marcus

eller är han viktig för han på nåt sätt blev början på mitt nu-liv
eller gråter jag för att han lämnade mig för att han blev kär i mig? jag vet inte, jag lever utan förklaring.
och ingen annan kan förstå, för ingen annan träffade honom.

ni har bara min bild av honom
av han som var min
ett ögonblick kanske
men när han var min så var han bara min
marcus

älskade ord
räddar mig
nu

jag hatar när inte jag får bestämma!
marcus-en livstid-i mitt liv-på fyra månader.

älskade snäckor, älskade hav, älskade sommar, ni fattas mig

Jag raderar mitt liv, vad gör du?

söker längtar älskar
inser att jag inte kan ge mer

jag raderar mitt förflutna
det stör mitt nu
mitt nu längtar efter mitt förflutna
därför måste det bort

är rädd att jag vaknar och inte har mer att ge
och det är för tidigt
livet har ju inte börjat ännu

varför har de tagit min kraft
för att jag tillät det

är rädd att jag inte kan älska längre
när/om det skulle bli aktuellt

orkar inte hindra känslan längre
vill inte kan inte
jag är bara jag
kan aldrig va någon annan igen

Var är kärleken?

hur skildras samhället och varför? eller tankar om svensk film mm.

jag har inget nytt och komma med jag vet! men tanken består.
i min värld skildrar film samhället (både rätt och fel)
men det formar även samhället och vilken bild vill vi visa av hemlandet.

Sverige - världens bästa land?
varför så dyster. vad jag menar är som jag sagt innan (tror jag ang. media).
att om vi visar ett dystert hatiskt samhälle
blir det inte så då?

ok, vad menar jag...
Sverige (på film):
midsommar blir otrohet o fylla o vackra scenarion
ungdomarna utsätts för mobbning/våldtäkter/orättvisor/
poliserna är deprimerade/alkoholiserade
"vi vanliga" är misshandlade/självmordsbenägna/alkoholiserade/deprimerade/ensamma/
alla gangsters är invandrare eller nazister
det är kallt o här sker mer mord och våldtäkter än någon annanstans på jorden.

jag tänker inte förklara. men är det denna bild vi vill visa världen? = Sverige världens bästa land!
jag skulle aldrig komma hit.

ok igen, vad menar jag, det är ju bara film,
eller?
Svensk film skildrar vårt samhälle ur medias (kvällstidningarnas) synvinkel,
eller?

Vad vill jag säga?
att om vi bara visar hat (på film, i media)
blir inte samhället därefter då?
var är kärleken?  





















eller använder svenska regissörer filmen
för att kritisera det rådande samhället?
om svaret är ja, är all film då dystopier?

jag har inga svar men jag söker dem

tänk om livet är en Tim Burton-film after all?

NEJ jag svävar inte på rosa moln och JA jag vet (ibland) vad som är verkligt?!!

känner mig splittrad på ett sammansatt vis, vet inte hur det funkar...men...
jag kan ju bara vara här, nu, och det är bra.
kanske vi kan forma vår omgivning lite, bara lite.

många bäckar små, godheten finns runt om oss hela tiden.
min hat-kärlek till huvudstaden består. men den börjar mjukna.
så mycket är fel här men det är ju ett världsproblem :(
men här finns verkligen allt jag behöver (tror/hoppas jag)

kärleken vilar men jag känner att känslan jagar den...

jag känner mig barnsligt fri just nu. jag svävar över mig själv. jag tror att jag är jag just nu.
märklig känsla. eller är jag bilden av mig själv som jag tror jag är?

vet inte. men mår bra nu. fri. jag. bara jag. bara mig.

men känslan jagar mig i mitt inre
vill ha känslan
kräver passionen

ska bara pussla klart
två pusselbitar är lagda
väntar på två till eller fler
varför någonsin pussla klart

ett liv kan väl aldrig bli fulländat
för då är det väl slut?

in tempore moveri

PS.jag älskar dig inte.jag mår bra.DS.

3 gånger har jag kraschat nu på 2 månader
en gång utan skyddsnät, en gång ganska mjukt och idag oförlåtligt onödigt
jag vet att jag och känslan inte alltid är vänner men sluta jaga mig då!
eller förlåt, det är ju jag som alltid jagar dig.

måste stanna nu. se mig. se vad jag vill. se vad jag behöver. vara mig. bry mig om mig.
kanske väldigt me me me, men hellre ego just nu än sårad av fler idioter.

börjar bli rädd att mitt hjärta inte kommer vilja mer
för samtidigt som jag jagar den förbannade känslan
så känner jag att mitt hjärta hårdnar lite mer varje gång
ärren blir lite djupare och skaver lite mer
ju fler ärr desto mindre känsel/känsla

det var oundvikligt jag vet
men är det omvärlden/samhället som förhindrar känslan
det var längesen jag hörde att någon "svävade på rosa moln"
det är som om alla hindrar känslan
för de orkar inte krascha mer

jag vill inte se omvärlden så
men, VAD jag önskar att livet var mer som en tiM buRtoN film!!!!

Tänk att alltid få gå barfota <3



landet ingenstans

vad separerar passionen från känslan?
jag vet inte längre.

ett spel spelas med mig och jag är osäker på vems känslor som står på spel
men med tanke på mig mig mig, är jag ganska säker på att mina känslor är vadet
inkastad i en värld jag hade lämnat, en värld jag inte kände, en värld jag hade glömt
lämnade mig med en trasig människa som ville allt jag ville

vad jag glömde var att han var trasig helt igenom på riktigt
så vad han ville och vad han gjorde kraschade mitt i mig
han sa en sak men gjorde något annat
han var vacker som en natt
men hans ovilja att lita på mig
ledde till allt jag lämnat
allt jag inte kan vidröra mer
jag vet att man måste ta allt
jag kan inte älska en halv person

men i allt KAOS värmde han mitt hjärta på ett sätt jag inte känt förut
vad ska jag göra med det
inget kan jag göra
jag är här nu
han är inte här

I know now women can live with the others but
I still don't know how?



han var så fel men kändes så rätt?
jag skriker fortfarande passion men mina ord är mindre nu
varför är det så?

en ögonblicksbild

De vilda själarna lever på ögonblick av drömmar.
Kroppens blod brinner i mörkret.
Färgerna bleknar i gryningens andetag.
Nattens magi svalnar i ljuset.
Allt är samma och inget är allt.

Ljuset i Finland var magiskt
natt & dag samtidigt



jag tryckte på paus ett tag-fri nu.

jag tog ledigt (från livet) ett tag. känns skönt/bra nu, stanna. tänka/inte tänka. andas
.......
förra lördagen kraschlandade jag i de trasiga själarnas värld mitt i verkligheten på riktigt.
dem vi inte ser.
de osynliga. de som inte vill synas. de som inte vill finnas.
de som förlorat allt jag har kvar. hos dem kände jag mig hel.
hos dem kände jag mig lycklig över att jag var jag.
tänk att det ska behövas en kraschlandning i världen vi inte ser för att inse att vi själva faktiskt LEVER.

var kom de ifrån? har de varit här hela tiden? så nära/så långt borta på samma gång.
hur kom jag hit? varför ser jag dem som inte syns?
det förflutna kommer alltid i fatt oss
det är oundvikligt.
i en annan tid/annat liv, levde jag med dem, de osynliga i min närhet.
därför ser jag dem nu.
kanske kanske kanske har jag letat efter dem.
kanske kanske kanske skulle jag möta dem nu.
jag vet inte
.......
varför bryr jag mig om de osynliga, varför ser jag dem?
jag vet, jag vet, jag vet att om livet velat annorlunda kunde jag varit osynlig med dem, i deras värld, där verkligheten är som overkligast men samtidigt mest verklig.
jag kom undan. 

alltid jag/aldrig jag.



skärvor av då/nu/sen

bilder av en dröm
bilder av de förflutna
bilder av ett hav
bilder av en himmel
bilder av snäckor & sand
kärlek till naturen
kärlek till djuren
kärlek till människan
bilder av kärlek
.......
vem hur varför
allt är ju kärlek
.......
framtiden (NU) siar om våld förstörelse hat hat hat
grundat av egoism kapitalism teknik & media
.......
vi som föddes då
när barn fick vara barn
när sommaren var evig
vi som levde av lek
vi kommer kanske klara oss
våra värderingar är annorlunda
men framtiden tränger sig in överallt


jag kommer alltid leta snäckor
kommer du?

 

tillbaka från paradiset

Paradiset = mina föräldras stuga vid havet
den har väl alltid varit det, alltid trygg där, alltid varm
ibland på äventyr - både som barn och vuxen
havet alltid i mitt hjärta
havet mitt lugn min stillhet

nu måste jag hitta mig
jag kan leva i overkligheten
men verkligheten kräver boende jobb osv.
ska försöka ta mig ur dimman

verkligheten kräver mig
och jag kan aldrig älskas om jag inte hittar mig själv
vad finns i slutet av regnbågen?
eller är det bara en illusion? (som livet)


Moi? 2006?



jag vs verkligheten (saknar mig själv)

vem vinner?
är inte säker på att det blir jag
har svårt att ta på verkligheten nu
lever i luft
i overkligheten
den tar över nu

jag saknar mig själv, varje gång jag tror att jag är där
inser jag att det är bara en ny sida av min dröm
måste vakna nu men vet inte hur?
jag känner bara till overkligheten
jag vet nu varför film = mig
film är ju grund till alla drömmar fantasier och overkligheter
så det är klart jag valde den världen

jag är kär i känslan i passionen i närheten
att jag tappar mig själv
lever per sekund
per ögonblick
per känsla

allt är inget
och inget är så klart allt

kanske kanske?

Oslo 22.07

I tragedins efterspår saknar allt annat mening.
Omvärlden börjar göra mig rädd på riktigt.
Ska hitta en öde ö, där jag ska bo och leva mitt liv med någon.
Orkar inte med omvärlden längre, även om jag vet att det inte går att fly ifrån den.
varför så mycket hat hat hat

tiden vi har är så kort, kan vi inte bara älska, kan vi inte bara le
kan vi leva nu? vi kommer inte glömma men vi kommer gå vidare
det är vad vi gör
vi chockeras
vi gråter
vi förstår inte
.......
sen kommer lugnet
det blir var-dag igen

varje tragedi som sker
får mig att minnas igen
att detta har hänt förut
jag minns alla jag förlorat
jag minns deras sista ord

och jag vet att det kommer ske igen
vi kan inte fly
hat föder hat


AMOR 
VINCIT
OMNIA

kärleken övervinner allt?





kanske livet ville annorlunda...

har precis blivit inbjuden till Oslo för koncert med PRINCE!!!
är jag ytlig nu?
ja, det är jag kanske, men han som bjöd in mig har vilat i mitt hjärta länge...vi möttes första gången för 10 år sedan, sedan dess har vi väntat på rätt tidpunkt att ses igen, men det har varit resor, jobb, flickvänner/pojkvänner, avstånd och sånt som stod i vägen.
nu är hindret jag, jag har aldrig glömt honom, men jag trodde inte att vi skulle ses mer, trots kontakt...
men nu kan vi ses om en vecka!!!
är det detta jag behöver?
Ja, det gör jag, har ju aldrig varit i Oslo heller... och vill ha ett slut (eller början) med honom...
jag förklarar mer när jag vet mer
men han är ett oavslutat kapitel i mitt liv, så det vore kul och se honom igen :)
Ingen aning...
LOVE!

JAG SKRIKER KÄRLEK!

jag kräver passion
jag vill ha filmen
den svåra lyckliga filmen utan slut
eller den vackra svart-vita filmen som slutar med en kyss
jag undrar om kärleken övergivit människan
är det för att passionen gör oss galna
är det för att vi är rädda att förlora passionen
är det för att vi vill leva som andra
är det för att kärleken ibland kräver mer än den ger
eller har vi blivit bekväma?

jag ska ha allt, jag vet inte vad
(men filmen 'eternal sunshine of a spotless mind' förföljer mig sedan en tid
måste krypa in i den igen snart, nu)

men någon som rör min hud som om jag vore den enda
love can't be erased

idag är det exakt fyra månar sedan vi möttes

blekgrå overklighet

känslans ovilja visar sin makt

varför slutar kärleksfilmer alltid lyckligt

varför älskar jag de filmer som inte slutar
filmen skildrar vår overklighet
eller vår verklighet som vi vill se den
de vackra historierna slutar aldrig lyckligt
kan livets skönhet möta kärleken
eller kan den kära leken aldrig sluta lyckligt
jag kan inte hindra känslan längre
känslan lever ensam
den väljer mina ord den väljer mina rörelser







den är jag.

eternal sunshine

jag reser från syd till norr för att återse en del av mitt förra liv, eller är det möjligtvis mitt förr förra.
vi är olika som sommar och vinter, men under fyra vintrar var han min livräddare, vi delade en speciell vänskap, som inte kan förklaras med ord.
över 5 år har passerat sedan vårt sista möte, vilket får mig att fundera över mina sista fem år. för visst är väl mina sista 5 år mitt förra liv?
jag tror att mina sista fem år var förberedelsen för resten av mitt liv.
en vän sa att jag nog behövde dessa år för att landa i mig själv, jag tror hon har rätt.
vi kan inte stoppa tiden, vi kan inte spola tillbaka eller framåt, framtiden är vår fantasi och det förflutna följer oss längs med vägen, men vi kan bara vara här nu.

Ett evigt ljus vilar över platsen jag ska till nu.

förändran

jag kan inte ändra hur människor är. vi är alla som vi är, men då ska väl inte heller jag bli hindrad att vara jag.
vad vill jag nu?
jag försöker förstå varför de enda människor som kan läsa och förstå min själ är tjejer.
ska vi inte verkligen leva med "dom andra"?
Jo det ska vi så klart, men kanske vi ska undersöka vad dom tillför oss?
Tanken hänger kvar.
våra tankesätt är så olika, men kanske det är nyckeln, olika, vi kanske inte ska förstå varandra, för det har vi vänner.
Är jakten själva livet? Är skillnaderna det vi söker, när vi letar efter någon som passar oss?

Eller söker skillnaderna oss?
1 LOVE

tick tack

hur blir år till ett andetag?
tänker jag bort min tid?
varför var tiden evig när jag var barn?
försvinner tiden för att vi spenderar mer tid i det förflutna och imorgon, än idag?
eller föddes vi i olika tidsnivåer, där vissa av oss är drömmare, medan andra lever nu?

Lev dina känslor, alltid

kanske, kanske, kanske,

kan två trasiga själar läka varandra ändå? han är i min värld, jag tror han tycker om det, han ler.
livet sätter så många ärr som vi aldrig kan bli av med, men vi kan välja att le.
vet att jag letar efter det som är svårt.
kärleken har bara en väg, men den kan vandras på olika sätt.
jag tar den svåra vägen, för känslan betyder allt. det blir inget vanligt liv.
men vill jag ha ett vanligt liv? omedvetet valde jag nog bort det livet för längesen.
han valde mig. jag valde att vara med honom.
jag vet inte vad vi väljer nästa gång, men tillsammans ler vi åt den andra världen.

han får mig att le

lever i de ungas tider nu

och inser att jag fortfarande är som dom.
bara lite äldre och möjligtvis lite klokare.
vi kan bara leva nu.
jag vill INTE göra mer saker i livet som jag inte vill.
bara jag kan bestämma över mitt liv.
jag vill fylla varje dag med liv.

jag vet att det blir mörkt igen men nu är fortfarande nu

hålla andan

jag vågar knappt andas, jag är rädd för varje tangent som skapar mina ord i nuet. vågar jag skriva det, JA, en känsla jag hade glömt, lycka, berör just nu alla mina sinnen.

men jag håller andan lite till, vågar inte andas riktigt nu.

lever vi olika liv?

eller genomgår vi bara olika faser av samma liv?
jag tycker att jag levt flera liv. ibland lämnas det förflutna i fred, för att återvända som en kniv i hjärtat genom en låt, smak eller doft.
så hur många liv blir det? hur många liv lever andra personer? och lever jag inte mer än ett liv samtidigt också. mitt liv i overkligheten, mitt liv i drömmen och eventuellt även ett verkligt liv. en splittrad känsla.
är det meningen att vi ska lära oss av de andra liven? det har inte fungerat så bra. kanske det helt enkelt är så att vi lever olika liv, men att de alla är nödvändiga för att forma oss för nästa liv.
jag försöker tänka att allt sker av en orsak, att det finns någon mening med allt. men samtidigt inser jag att jag har helt andra förutsättningar att forma och styra mitt liv, än vad andra har. medans jag blir glad över en ny klänning eller ledsen över förlorad kärlek, kanske någon annan blir glad över rent vatten eller tak över huvudet, och någon annan kanske blir ledsen för att de förlorat sin familj eller allt de äger.

kanske inte så orginellt, men kanske tänkvärt.

du finns hos mig

små små steg. jag ser dig nu. jag trodde jag såg dig innan men jag såg bara bilden jag hade skapat av dig. du är verklig nu, som jag är verklig hos dig.
sakta, sakta, din blick berättar vad mina läppar säger. det var alltid osannolikt, men i min overklighet blir du sann.
du hör mina ord nu, jag ser dig.





jag ska ingenstans. jag är här nu.

frukost

börjar inse att kärleken har olika former, den har former som inte alltid är uppenbara. men det lilla räknas ju också, all kärlek är inte vackra ord och smekningar.
Han hade köpt frukost till mig, han äter inte frukost, men han vet att jag gör, så han hade köpt hem det till mig! Det kanske är löjligt, men för mig var det ett bevis på kärlek, ett litet bevis kanske, men dock en känsla.

small steps forward?

reser till honom nu

Många dagar har passerat sen vi senast sågs, avståndet håller oss isär, det fysiska alltid, det känslomässiga strider i motvind. En som älskar, älskar kärleken, älskar passionen, älskar kraften som bara tvåsamheten kan skapa. En som älskar ensamheten, enkelheten, en som ser problem där den älskade ser möjligheter, men de ser båda kraften i tvåsamheten. Och de älskar passionens sötma.

Vart de ska vet de inte, vad de vill vet de inte, men just nu, just här äger de samma känsla.

undrar ibland hur andra människor lever

mina tankar har sin egen värld, min värld. undrar vad jag skulle kunna göra med all tid mina tankar kräver. mitt hjärta vill förändra världen, min tanke orkar inte.
vi måste sluta leva för idag, framtiden kräver oss, VI som lever NU.
jag känner hur världen försvinner under mig. vill förändra verkligheten. vill stoppa utvecklingen, VI måste pausa NU.
mänskligheten har förlorat sin tro på? krig är ekonomi. media censurerar  vår omvärld. livet kan aldrig skildras som det är. och ingen är beredd att se verkligheten som den är. egoism är allt vi har kvar.
jag kan inte lösa världens problem, jag har inte ens tid att se problemen. men var ska jag börja, vad jag vet är ju ändå bara en bråkdel av den misär som finns.

ska jag bara se bort och nöja mig med mitt egentliga bekymmersfria liv, min (o)befintliga hjälp går till djuren, mitt hjärta gråter när jag inser att vårt levende kommer utrota dom.

dream on

Kastar mig på livets berg-och-dalbana igen, visst är det precis så, upp och ner upp och ner och runt igen.
Jag vågar knappt tänka tanken, för då kanske den förvandlas till en dröm,
men, han är tillbaka hos mig. jag kastar mig in i den ohämmade passionen igen, utan skyddsnät, men jag sparar mitt hjärta lite i alla fall.
Han driver alla mina känslor till sin spets, och jag älskar och hatar honom för det.
Mitt möjliga minne var rätt, han lever på den mörka sidan. Kanske ska jag låta bli, men kan inte, nu är jag ju förvarnad.
Han tror inte på kärleken, kan jag ändra honom, orkar jag försöka, är det värt det??? Jag kan inte svaret på frågorna, men jag trycker på knappen där det står HOPE, och väntar ut verkligheten.
Min dröm-saga-overklighet är mitt liv, så jag fortsätter där, jag hoppar på vagnen som tar mig upp och ner och upp och ner igen, för livet går inte i en rak linje.

Massor av kärlek till dig CF, jag stannar kvar hos dig, som du säger olika barn leka bäst.

Möjligt minne

känslornas kaos börjar lugna ner sig, och ett minne smyger fram. Hade han inte redan berättat att det skulle bli så här? jo, det är möjligt. Den allra första natten då jag förlorade mig i honom, natten där bara känslor levde. Men jag glömde det, jag var fångad i vår passion och lycka, eller hoppades jag på att han också glömt?
Det ändrar dock ingenting, men mitt kaos ser en förståelse.

Vad jag saknar honom

en fallen ängel

Han är som is, men han svarade i alla fall, men med sådan iskyla så jag började frysa.
jag vet att jag kommer över honom, men jag vet inte om jag vill.
kan det inte bara vara enkelt nån gång. hur förvandlas två kroppar som brann för varandra till luft?
jag vill tänka att han inte är värd det, men han fick mig att känna något jag inte trodde jag kunde känna längre, sen var det slut. men jag klarar inte av slut utan avsked, slut utan förklaring, slut i tårar och is.
jag vet att kärlek inte är enkelt, men kan det inte vara det nån gång?

Är vi verkligen så olika, att vi inte kan dela samma känsla, eller är det bara rädslans ovilja?

tankarnas cirkuskonster vs. drömfabriken

jag börjar få svårt att skilja på min overklighet och min sanning. gränserna börjar bli suddiga. jag vaknar ofta och vet inte vad som hänt. jag litar inte på mina tankar längre. drömmarna blandas med min overklighet och driver verkligheten på flykt.

Vad är sant?

vad fick mig att tro...

... att två skadade själar skulle hela varandra. var det önskan, hoppet eller ödet som förde oss samman? och vem förde oss isär? Vi möttes under fullmånen, i de mest skilda världar, som sammanlänkades under lyckliga dagar, för att avslutas i vad?

han väljer att inte vara lycklig

men jag väljer LYCKA, den finns där, jag är säker.
vill han inte ta del av den, finner jag den någon annanstans.
Han var min, om känslan vill, kommer han tillbaka.

Jag väljer KÄRLEK.

Är trött på att hindra känslan

varför kan jag inte bara får älska, har någon bestämt att vi inte får bli galna av kärlek längre?

Måste spelet spelas, kärlekens spel, som ingen vet vilka regler som gäller... förutom att du aldrig får vara mer kär, du måste hindra dig, förtrycka dina känslor. för om du inte gör det, kommer kärleken försvinna, för att du älskade för mycket, du följde inte reglerna i spelet.

känslan är skör, ordet är evigt

Det verkar som att livet har övergett mig, men mina skrivna ord är bara mina, dom kan ingen ta ifrån mig, aldrig, dom tillhör mig.

min vän sa...

"acceptera nuet precis som det är och lita på att varje ögonblick är precis som det ska vara" en av yogans andliga lagar sa hon.

Och livet är väl så, vi kan inte förutse, vi kan bara leva NU och hoppas på att det är rätt.

ostadiga känslor i verkligheten

Jag vet att min verklighet inte alltid är verklig, men han var verklig, det är jag ganska säker på. Jag förlorade allt i hans blick, och för ett ögonblick var han min, på riktigt, i verkligheten. Men verkligheten lämnade mig i ovisshetens overklighet. Säg aldrig att du mår bra, det kan alltid vändas emot dig. Kämpa, älska och lev alltid men lämna aldrig dig själv.

Min hobbit

Jag vet att jag är gammal nog och förstå, men hur försvann denna människa från mig. han fångade mig vid fullmåne och i hans underbara filmsamling fanns nästan alla mina favoritfilmer, och längst fram Tarantino <3, så jag frågade varför?

-för att den bästa måste ju stå först så klart!

Då var jag förlorad, fullmåne, Tarantino eller bara en blick jag vet inte.

Livets motgångar gör oss starkare, även om vi inte vill. Att acceptera något så oväntat gör ont, men livet måste leva

"Men hör inte av dig mer bara"

vad fan hände, rubriken är ett svar jag fick på varför vår underbara tvåsamhet tog slut. det enda svar jag fick. kände att jag betydde mer än så. efter meddelanden som; "jag har aldrig känt så här förut, jag blir så lycklig av varje sms, jag saknar dig, längtar efter dig, va mysigt vi hade, önskar du var " och när vi sågs, var jag hans allt, han gav mig allt, han slutade aldrig kyssa mig mellan orden han sa: "jag tycker om dig så mycket, jag tycker om dig jätte-jätte-mycket".