Lever jag ensam i min värld?

Ska jag behöva forma om mig efter omvärldens krav för att bli älskad?
Kan jag inte bara få vara jag någon gång?
Jag har ingen energi till att vara någon annan?
Och vem skulle jag vara om jag inte var mig?

Är det inte det vi har tonåren till, att bli dom vi är?
Eller kräver jag för mycket?
Är det fel av mig att vilja leva annorlunda? göra tvärtom/tvärtemot?
Att göra det jag vill? det jag känner?

Känslans ovilja är stark men jag ger aldrig upp!
Jag lever på känslan, på gott och ont, men alltid.
Känslan är allt jag har.

men vad vet jag,
jag är bara en liten älva
med stora drömmar






11-11-11

vad ska hända, 11-11-11, det var så mycket ettor att jag blev salig.

idag har jag varit ett med kärleken
men det betyder ju inte att alla andra var det?

jag älskar nummer men hatar siffror.

mina känslor/tankar/viljor rusar genom mig idag
starkare än någonsin

jag håller tillbaka
men jag är ju ändå jag

så vad ska jag göra?
förneka mig själv
eller leva till mitt hjärta brister...

Ni som jag vet att det finns bara 1 alternativ,
alla 1:or idag står för allt vi alla är (eller önskar vi var)
jag kan bara vara där, just nu, just här.

min intensivitet kommer fortsätta vara min glädje,
jag kan bara vara jag.

Han må vara vacker som en dröm
men jag är unik.

solen går ner alla dagar, men havet frambringar magin.