Ett liv med piller?

Texten nedan är ett inlägg jag skrev för ca ett och ett halvt år sedan men aldrig publicerade. Jag gör ju så ganska ofta, skriver till mig. Men läste det nu och insåg att det är ju precis så fortfarande, och det är bara jag som kan förändra det. P.S jag mår bra. P.S jag är tacksam. P.S allt kommer bli bra. P.S Paris finns kvar. P.S I love you/Je t'aime.
#aldrigensam

'Jag har varit deprimerad sen tonåren, det är förmodligen förknippat med någon annan diagnos typ ADD eller liknande. Jag har ätit serotoninhöjande medicin sedan jag var 13 år till och från och konstant senaste 8 åren. Ibland undrar jag om det hjälper, det är inga lyckopiller precis. Det jag vet är att när jag slutar ta serotonin så hamnar jag i en otydlig bubbla, jag har gjort flera försök. Dvs jag har gjort ett val att vara i nuet, de funkar delvis. Varför skriver jag detta, jo för att de flesta människor jag känner har svårt att förstå depression.
Och det förstår jag, för många tycker att jag är den gladaste människa de träffat, och det är jag ibland, när jag mår bra. Oftast mår jag bra och då är jag glad, när jag är med människor jag tycker om.
Men mina tankar är något annat, dom stannar hos mig.
Mitt största problem är mörkret, det som vi inte kommer undan, solen lämnar och försvinner för länge. Jag är född på årets ljusaste dag, jag tror att det påverkar mitt tillstånd. Tack till alla som är med mig, som förstår mig, så gott ni kan. Jag förstår inte själv, så tack för att ni finns. Och till er som har svårt att förstå, det är ok. Jag älskar er alla. Alla människor som finns i mitt liv, nära eller långt borta, jag lever för er, och kommer fortsätta med det. Och någon gång ska jag också leva för mig.
Jag tänker ofta på Johanna Sällström. Mycket på grund av att hennes blick på havet är samma som min. Så älskade Johanna, jag förstår dig, men det spelar ju ingen roll nu, oftast är döden enklast. Men till er som lever, ni kan inte förstå, men ni får fråga och försöka förstå. Det är som en egen värld med vissa inbjudna, tack och lov har jag många inbjudna, men det kanske inte alla har.
Jag söker alltid något annat än det jag har, för jag har bara ytligheter.'